ribehead.png
Aktuellt Välkommen Samfälligheten Kalendarium Husen Området Bilder & Historia Länkar
Historik Byggstart Ribe, Februari 1979 Bygge lekplats

Historik

Ribe – kvarteret som vi byggde själva

Redan i början av 1900-talet inrättade Stockholms kommun en särskild ”självbyggaravdelning”. Avsikten var att erbjuda invånarna, med begränsad inkomst och flera barn, en möjlighet att bygga sitt eget hem. I första hand i Stockholms förorter. En stor del av Stockholms närförorter, t ex Tallkrogen, Svedmyra och ute i Vällingby och Spånga, växte upp på detta sätt. Man kan säga att kontantinsatsen till huset ersattes med det egna arbetet.

Stockholms stads självbyggaravdelning, SMÅA, fortsätter än i dag sin verksamhet. I slutet av 1970-talet erbjöd kommunen ett antal tomter i Kista i norra Stockholm till intresserade självbyggare. En familj som nappade på erbjudandet var familjen Gravenius.

Lotta Gravenius, Ribegatan 7, berättar om sina erfarenheter från byggåret 1979.

 

Jag tror det var under sensommaren 1978 som vi såg annonsen om att SMÅA skulle bygga i Kista. Vi bodde då i Akalla, så vi kände området ganska väl. Min man, Leffe, och jag, infann oss i Kvarnbackaskolans matsal för information på den uppsatta dagen. Det var fullt med folk och några av våra grannar från Nykarlebygatan i Akalla såg vi också i folkmängden.

 

Leffe och jag hade redan tio år tidigare ställt oss i kommunens självbyggerikö. Det tycktes vara det billigaste och lättaste sättet att få ett eget hus – att själv spika och såga, alltså bygga ihop till insatsen. Som tur var hade vi glömt att ändra adress under våra flyttar runt i Stockholms södra förorter. Hade vi inte glömt det hade vi förmodligen fått erbjudanden tidigare om hus i Vinsta och på andra ställen längre ut från stan.

 

Vi anmälde alltså vårt intresse för ett hus i Kista och vi hade turen att få ett återbud (tack till dig som avstod!). Ritningar skulle vi hämta hos SMÅA på S:t Eriksgatan vid Fridhemsplan och det blev min uppgift att göra det. På expeditionen mötte jag en annan kvinna som också skulle hämta sina. Det visade sig att vi skulle bli vägg-i-vägg-grannar. En bra start på vårt nya liv. Att redan från början bli god vän med Christina Blomberg och hennes familj, som vi fortfarande har ett mycket gott förhållande till, är värt mycket.

 

Dagen Leif och jag skrev kontrakt på huset ”festade” vi upp våra sista kontanter och gick på restaurang. Vi åt en halvtaskig pizza på ett lunchhak på Hantverkargatan. Vi var tagna av stundens allvar och undrade om vi var riktigt kloka. Att köpa ett hus för hela 300 000 kr! Med dåliga löner och två små pojkar! Hur skulle vi klara det? Några större sjöar att ösa ur hade vi ju inte.

 

I slutet av januari 1979 – det var 26 grader kallt – hade vår etapp sitt första byggmöte. Bilen hade frusit och startade inte hemma i Akalla (Trädgårdsstaden). Vi fick gå över Järvafältet till den arbetsbarack (i Århus) där mötet skulle hållas. Rimfrost i skägg och ögonbryn och ögonfransar och klädd i de nya blåbyxor jag hade fått av mina syrror.

 

Många spikar var det…

 

Parkeringshusen på Ribegatan fanns redan och dit tågade en frusen grupp med byggledaren i täten. På varje p-plats fanns en trave med prylar (bl a en brevlåda!) och spiklådor av olika slag. Vi fick 36 000 spikar (i första leveransen!) och alla skulle vi komma att slå in på olika ställen i våra framtida hus. Det verkade mycket …

bygge_stora-och-sma

Vi behövde inte göra allt själva. Bottenplattan och tre betongväggar på våra souterränghus var gjutna. Nu var det bara att sätta igång. Vår första insats blev att skotta bort en meter snö från bottenplattan. Därefter skulle två arbetsbockar och en bärande mellanvägg byggas. Det fanns ritningar till allt. Och tur var väl det för många av oss hade inte någon större erfarenhet av att bygga.

 Material till huset kom levererat efter en särskild tidtabell, varje fredag. Allt var faktiskt väldigt väl organiserat. Vi visste precis när vi måste vara klara med vissa moment och ibland blev det naturligtvis trångt med tiden, men på nåt sätt gick det. Det var ju mest kvällar och helger som arbete på det egna huset kunde utföras. Det vanliga arbetet skulle ju skötas fem dagar i veckan. Med småbarn kunde det också bli lite knepigt, liksom med kvällsstudier för några av oss ett par kvällar i veckan.

 

Vi som byggde i de sista etapperna i området, gick ofta och tittade på de hus som hade börjat byggas tidigare. Det var bra att få ett hum om hur huset skulle se ut i verkliga livet. Att förstå ritningar är en sak, men verkligheten är bättre och lättare att begripa.

 

bygge_lotta_fortaringVilka minnen lyser klarast från byggtiden? Härligast var det nog när taket var lagt. Då kändes det verkligen som om vi hade ett hus. Innan taket kom på plats var det en spännande helg när virket till takstolarna kom och skulle spikas ihop och därefter lyftas på plats med hjälp av en stor kran. Det kändes pirrigt när takstolarna stod och svajade innan de hade förankrats. Och lyckan var stor när Roni Blomberg (vår granne vägg-i-vägg) kunde sätta taklagskransen på plats, med en lite enklare taklagsfest som följd. Det dystraste var när mellanväggarna mellan husen kom upp. Vi hade ju levt tätt och nära med familjerna på båda sidor om oss och nu kunde vi inte prata lika fritt under arbetet.

Det brinner!

En kväll blev särskild dramatisk. Jag var i kvällsskolan och Leffe hemma i Akalla med barnen. ”Tarzan” (en granne) mitt över Ribegatan hade sett att det lyste konstigt från vår bottenvåning. Han gick upp till vår granne Lasse, som var ute och jobbade, som i sin tur ringde hem till Leffe och sa att det brann i vårt hus!!!

 

Byggtorken var ansluten till en jättelång kabel (75 m) som blivit överhettad och fattat eld. Leffe störtade till Kista och trodde att han skulle mötas av ett hus i full låga. Så illa var det dock inte. Men att öppna dörren och tränga in i ett hus, fullt med rök och att utan ljus, ta sig ner för en ranglig byggtrappa, för att släcka branden var en pärs. Leffe visste att han, i det blivande köket, hade en dunk med vatten stående någonstans, liksom en dunk med outspädd apelsinsaft. Det var saftdunken han fick tag i! Elden fick han död på, med en efterluktande apelsindoft. Sedan följde många timmars bortsopande och dammsugande av alla sotflagor på väggar och tak i hela huset.

 

bygge_leffe_pausAllt eftersom växte huset. All ledig tid gick åt. Leffe gick ner 20 kg och var ständigt svart under ögonen. Kvällslektyren (på onsdagar när Lotta var på plugget) för hans del var att läsa ritningar och bygghandledningar inför arbetet dagen efter (samt att plocka stickor ur händerna).

 

Den 17 december 1979 flyttade vi in. Kåken var långt ifrån färdigt. Hela undervåningen var oinredd. Inget vatten fanns indraget och det enda ljuset i huset kom från sladdlampan som vi drog med oss när vi rörde oss i huset. Tvätt- och toalettbestyr sköttes i träfflokalen. Duscha fick vi göra hos vänner och bekanta. Julen fick vi fira på landet.

 

I januari var det lika spännande varje dag när vi kom hem från arbete och skola. Skulle det hända något när vi knäppte på strömbrytaren eller vred på vattenkranen (eller spolade på toaletten). För ungarna var det ett både spännande och nyttigt äventyr. Allt är inte självklart. Och vi vuxna tyckte nog att det var kul vi också.

 

Efter ett par veckor fick vi både ström och vatten och lyckan var fullkomlig. Sedan var det bara resten kvar. Det finns fortfarande lister som inte kommit på plats!

 

Rom byggdes inte på en dag och varför ska det då inte få ta 30 år för vårt hus att bli klart.

 

// Lotta Gravenius, Ribegatan 7

 

 

Ribe Samfällighetsförening, Ribegatan 77, 164 45 Kista, E-post: styrelsen[kanelbulle]ribegatan.se

Uppdaterad: 2019-09-14. Copyright 2007 Ribe Samfällighetsförening.